När jag slutade snusa så visst jag inte vad jag hade framför mig och hur det skulle bli. När abstinensen kom så kom den som en chock, jag hade aldrig trott att den skulle vara så stark! Många gången balanserade jag på kanten till att ge upp. 

Jag tänkte förklara här hur det känns, för den som vill veta. Jag kan tänka mig att om man är förberedd och redan vet vad som kommer så kanske man kan tackla det bättre. Eller så blir man livrädd och vågar aldrig sluta snusa...

Abstinens. Det låter lite som att "oj jag är lite sugen på snus". Verkligheten ser inte riktigt ut så. Det går inte att jämföra med suget som kommer efter godis eller mat. Abstinens sug är så starkt så om man skulle sätta det på en skala så är godis sug en femma och snus sug en biljon. Fattar du?

För det första så består abstinens av tankar.

Tankar som pluppar upp konstant. Om man har bra fokus så kan man leva med tankar. De kommer och går i huvudet och det gäller bara att inte lyssna på dom.

Tankarna kan ha olika personligheter:

Ibland så låter dom som en vis gammal man som råder dig att börja snusa för att... ja, det kommer riktigt bra argument, det ena efter det andra. Det låter till och med smart att börja snusa igen. Den här gamla mannen låter väldigt lugn och sansad. Han vill hjälpa dig och har en väldigt livlig fantasi som låter som riktig fakta.

Sedan har vi dagisbarnet. Som Skriiiiiker rakt ut JAG VILL HAAAAA SNUUUS! Dagisbarnet har inte några argument alls. Hans mål är att trötta ut dig, att skrika och skrika och skrika tills du bara ger upp. Otroligt frusterande, speciellt när du sitter på jobbet och har siffror att räkna. Då vill man dunka huvudet i skrivbordet kan jag lova!

Sedan har vi vännen, den som bara vill ditt bästa. När tankarna låter som en vän då får du se upp på riktigt! Då går argumenten i stil med att "du förtjänar att ta en snus", "det är ju så synd om dig", "du har ju jobbat hela veckan".

Sedan har vi de fysiska symptomen

Här blir det riktigt svårt att hålla sig borta från snus. Så fort det blir fysiskt, att man känner sig sjuk, då börjar det bli läskigt.

Kroppen är otrolig på att visa vad den vill ha. När den är beroende av snus och inte får snus längre då har den 100 olika tricks för att påminna dig om att du ska ta en snus. Det ena värre än det andra.

Du kan få huvudvärk, ledvärk och må illa. Du kan bli otroligt trött, deprimerad och förbannad så inåt helvete.

Mitt värsta symptom var på natten. Jag rullade runt i sängen i ren "excorsisten-style" samtidigt som jag toksvettades. Jag fick inte sova en blund. På morgonen var jag helt slut och livrädd. Hur kan snusabstinens få mig att rulla runt som om jag hade världens feber-yra?

Ett annat symptom jag hade var värk i benen. Värk från höften och nedåt. Ni tjejer kan förstå vad jag menar om jag säger att det kändes som en mensvärk med värk 10 av 10 på en skala, fast i HELA BENEN. Fy fan vad ont det gjorde! Jag försökte att inte tänka på det men hela kvällarna så värkte det och jag började förlora förståndet! Många gånger grät jag igenom det och min sambo visste inte vad han skulle göra för att hjälpa mig...

När man blir "sjuk" av abstinensen då har man nått en helt ny nivå av självbehärskning. Att tänka bort tankar är en sak, men att ha ont, känna smärta och spänningar och ändå hålla ut. Det kräver en otrolig mindpower!

Sen kommer dödsångesten. När abstinensen härmar nära döden grejer..huuuuh!

När det stryps runt strupen så att man inte får luft. Det känns verkligen som om ett par händer griper tag och trycker åt! 

När hela bröstkorgen spänner sig och det känns som att revbenen har öppnat sig för att sedan vikas ut och in knölas ihop till ett nystan. Den känslan är inte mysig! Detta var värst på mornarna. 

Detta är mina erfarenheter, kommentera gärna hur det känns för dig!

____________________

Läs mer om hur jag slutade snusa

Vid nyår 2015 så slutade jag snusa. Då hade jag snusat regelbundet i 5+ år. En dosa räckte ungefär 1,5 dagar. Jag hade alltid en snus inne förutom när jag sov.

Så Nyår då var det dags. Jag hade provat att sluta innan men inte lyckats men nu skulle jag försöka en gång till.

Jag tog min sista snus på kvällen, nyårsnatten.

Den första månaden var värst. På morgonen så kändes det som att någon, kanske var det snusmonstret, hade ett grepp om min hals och tröck åt. Jag kände mig strypt och kvävd konstant. Bröstet spändes som fan och kroppen skrek snuuuuuus.

För att inte helt tappa förståndet så satte jag mig då på motionscykeln och trampade på i ca 10 minuter. Direkt efter så kändes det skitskönt. Det var som att pulsen ökade och "lurade" kroppen att den hade fått det den ville ha.

Men det tog inte lång tid förens den började skrika igen. 

Men men.. det finns inte något magiskt knep än att härda.

Nätterna var värst. Då trodde jag att jag skulle hamna på psyket. Jag rullade omkring i sängen, dyblöt i svett, HELA NATTEN. Det kändes som att jag var med i excorsisten eller någonting?!

Sedan började det värka i benen på kvällarna. Det värkte som om jag hade mensvärk i hela benen. En monande, plågande värk och jag skrek och gorma för att jag ville bara att det skulle försvinna.

Detta höll på hela första månaden. Jag tänkte många gånger att detta är helt sjukt. Kan verkligen snusabstinens ge sådana symptom?

Jag sjönk ner i ett djupt, svart hål. Detta var på vintern och jag hade inte många jobbpass då det var lågsäsong på mitt jobb.

Jag gick omkring hemma och blev djupt deprimerad, plus sömnlösa nätter.

Tanken fanns där hela tiden, ta en snus så blir det bra...

Morgonsnusen var värst. Jag hällde i mig kaffe för att försöka kompensera, men saknaden efter morgonsnusen var det värsta med alltihop. Jag började tugga tuggummi på morgonen + att jag började använda lypsyl. Jag behövde något som jag kunde "hålla på med" kring munnen. Bara för att vanan fanns där och det kändes såååå TOMT.

Så tuggummi och lypsyl var det som jag fick ägna morgonen åt. Köpte olika tuggummi smaker, försökte uppskatta det och vara positiv, men snusbegäret fanns ständigt där.

Det blev aldrig lättare, jag blev aldrig fri. Det enda som hände var att jag fick lära mig att leva med abstinensen och det var INTE LÄTT.

Tänk dig att hela du. Varenda liten cell från fingerspetsen ut till öronsnibben, varenda liten liten cell SKRIKER efter snus konstant. Samtidigt som du lyssnar på denna hemska orkester på högsta volym så ska du funktionera normalt. Du ska gå till jobbet, du ska vara glad när du träffar din sambo, du ska skratta när du är ute, du ska koncentrera dig på saker du ska göra, du ska vilja kliva upp på morgonen, duscha och äta bra. Samtidigt som det skriiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiker konstant i din kropp.

Man vill fan skjuta sig själv!

Och ingen omkring dig förstår vad du går i genom.

Man vill bara dra täcket över huvudet, men det går inte. För life goes on...

Sen kom en period, kommer inte ihåg riktigt när, det var väldigt random.

En period där jag kände mig någorlunda normal. Det blev ingen snus efter maten och det blev ingen snus på morgonen. Det bara var så...

Man anpassar sig förvånandsvärt bra till slut.

MEN du blir aldrig fri. Tanken kommer alltid finnas där, det enda man kan göra är att inte lyda den där rösten utan välja den snusfria vägen.

Man blir en snusfri snusare.

__________________________

Läs mer om hur abstinens kändes för mig